Att prata med barnen om sorgen har jag inte varit bra på. Mitt eget undvikande var för stort. Undvikandet från början innebar ju i princip undvikande av nära och kära förutom i det livsnödvändiga för deras skull. Jag lyckades sedan aldrig hitta lägen. Skammen var för stor och jag fortsatte undvika. Vi talade om sorgen och konsekvenser av den, vid något tillfälle under de första åren. Speciellt mycket sämre gick det efter att jag hade flyttat tjugofem mil bort och gifte mig med min man och fick barn med honom. Jag har däremot alltid sagt att de får komma eller ringa till mig och prata om vad de tycker och känner.

Så här när Rasmus skulle ha varit 17 år (år 2015), eller är 17 år där han är, tar min näst äldsta son upp ämnet via Facebook och jag känner undvikandet börja krypa i kroppen, men väljer att sitta kvar. Skickade en länk till en minnessida för Rasmus, där egentligen bara dödsdagen finns beskriven. En dag, kan det hända att jag delar denna sida med honom och övriga barn.

Han frågade om jag hade pratat med de yngre barnen om Rasmus. De vet om honom, de vet att jag inte har mått bra efter hans död, men de har inte fått veta så mycket mer. Men vi har en minneshörna här hemma, med ett foto av Rasmus och så hans minneskista. Undvikandet har egentligen inte varit bra för någon av oss.

Känslan efter det långa samtalet med min son, var otroligt skön. Jag fick förmedla hur jag hade mått och konsekvenserna i relation till mina äldre barn som det har gett och kände att jag tillsammans med honom fick göra upp med det förflutna. Viktigast av allt är att de vet om att de är älskade och det vet de! <3