Jag brukade när Rasmus levde och barnen kom hem från dagis och hade ätit mellis, sätta på Lejonkungen och ligga på soffan och ha alla barnen i en rad sittande ovanpå mig. Rasmus låg uppe i min famn och sov oftast. På Rasmus begravning spelade kantorn på orgel ”Can you feel the love tonight”. Kärleken ville jag ha med i begravningen och då Rasmus så liten han var hade hört den ett stort antal gånger, kändes det bra att ha den. Sedan dess har jag haft oerhört svårt att lyssna på den sången i alla format. Minns en gång Frank Ådahl skulle sjunga i en kyrka i Sundsvall och min väninna A, sa att ”dit skall vi gå ikväll. Har du inte pengar bjuder jag!” Det kostade 100:-. Jag var motvillig för att jag visste att han skulle sjunga just denna sång bl.a. Orsaken var att jag inte kunde lyssna på den utan att gråta. Vi såg inte på Lejonkungen lika ofta efter Rasmus död. Jag minns hur kön vid kyrkan var lång, men vi stod ganska långt fram och kom in ganska så tidigt. Jag minns också hur jag stretade emot när det var vi som stod på tur för att betala. Men hur A sa: ”Du måste! Du kommer att ångra dig annars. Det är jobbigt, men du måste göra det här.”
Jag löd och vi hamnade långt fram i kyrkan. Can you feel the love tonight kom i början av hans konsert. Jag grät och tårarna rann nedför mina kinder, stilla gråt, inte högljudd. Jag har haft svårt att lyssna på denna sång sedan dess också, men utsätter mig ibland. Ibland vill jag tillåta känslan att få ta sin plats inom mig.
Rasmus 29/4-1998
(bild tagen av sjukhusfotografen)
Jag kan säga på efterhand att A var ganska rejält bestämd för att få med mig in. Jag visste att det inte var någon idé att diskutera emot henne. Jag kan även säga att även om det mycket riktigt var jobbigt med den stora mängd människor som rörde sig runt omkring mig i kön – det var jobbigt med stora folksamlingar, jag hade ju blivit mer och mer isolerad. Det var jobbigt att lyssna på Can you feel the love tonight … och fler låtar som gav känslor inne i kyrkan. Men det var bra. Det var befriande. Jag tillät mig att känna. Jag insåg att jag inte hade dött av den stora folkmängden, att jag inte dog och gick under av att höra denna sång offentligt och faktiskt fälla tårar. Jag dog inte av det och det var ingen katastrof. På något sätt tror jag att det här blev ett litet startskott för mig att ta mig tillbaka. A var som jag tidigare skrivit ett stort stöd. Hon hade känsla för när hon kunde dra mig framåt och när det var dags att bara stanna upp och lyssna. Hon visste hur hon skulle få med mig trots motståndet. Så går det när man upplever att någon gör och säger något bestämt, men med värme, kärlek, empati och närhet.
Ingenting av det jag har skrivit om andras bemötande skall tolkas som kritik mot dem. De befann sig i ett svårt läge som man ofta inte möter i livet och visste inte hur de skulle säga. Jag förstår deras reaktioner. På ett sätt förstod jag dem redan då. Ingenting skall alltså tolkas som ren kritik utan mer som – tänk på det här … om du har en när och kär som har förlorat ett barn.
Rasmus ett par veckor innan han dog.
Bild gjord av en amerikansk kvinna vars
namn jag inte minns. Foto taget av förälder.
Detta inlägg kanske är det sista som mer direkt talar om sorgen som sådan. Kommande inlägg kommer mer att handla om konsekvenser av mina reaktioner på sorgen på ett annat sätt. Det är nämligen inte så att när man kommer igenom och ser glädje i livet så är problemet åtgärdat. Saknaden finns kvar och gör sig påmind. Sorgen kan göra sig påmind på många olika sätt och man behöver lära sig nya sätt att hantera saker hela tiden. Du lever livet och får tillbaka glädje i livet, men du har alltid med dig din erfarenhet oavsett var, när, hur barnet dog. Du kommer alltid att kunna känna jobbiga känslor över det. Men du hittar sätt att hantera dem på. Men det går lättast om du erkänner känslan och tanken och accepterar att de finns där. Sorgen och smärtan/lidandet den för med sig kan alltså ge konsekvenser som mer indirekt är kopplade till barnets död, sorgen efter.