Sorg är ett tungt ämne, men nog så viktigt att prata om. Jag har svårt att hålla mig undan ställen på Internet där människor berättar om sorgen och smärtan efter sina barn. Varje individ hanterar sorgen olika. Några har förlorat barnen innan de föddes, de dog i magen. Andra har förlorat sitt och i värsta fall sina barn i tragiska olyckor. Ännu några har förlorat barn genom ”lyckade” suicidförsök. Andra har förlorat sitt barn tidigt i livet p.g.a. sjukdom, andra utan synlig ”orsak” – PSD. Man kan nu fråga sig vad det är som gör att jag dras till att läsa dessa berättelser från människor som har förlorat det de älskar allra mest, sitt/sina egna barn. Den orsaken färgas av min egen erfarenhet av att ha förlorat ett barn.
Den nionde januari 1998 föddes mitt femte barn, Rasmus. Förlossningen var normal och de månader som följde visade han att han var ett rörligt och positivt livligt barn, som visste vad han ville. Han var glad och jollrade friskt för det mesta. Med fyra äldre syskon, så rullade livet runtomkring på ganska så intensivt och jag var antagligen ganska trött i kroppen, men lycklig mor. Kring den tionde april fick Rasmus sin vaccinationsspruta och tiden efter detta fick han illaluktande gasig mage och avföring. BVC sa att vi skulle avvakta. Han blev rejält förkyld. BVC sa att vi skulle avvakta. Kvällen den 28:e april fick han tillägg och jag lade honom sedan i sin säng, stoppade om honom. Lade honom på rygg, men visste att han skulle vända sig om. Han var duktig och vände sig om i sängen själv. Jag smekte hans huvud och gav honom en puss och han somnade lugnt och fint. Jag gick över till ett par vänner, en familj vi umgicks med, Rasmus pappa och jag. Blev kvar någon timma, men hade en känsla av att jag borde gå hem. Gick hem och kikade till Rasmus, som sov sött och andades mjukt och fint. Efter ett tag gick jag själv och lade mig. Rasmus pappa skulle jobba förmiddag och jag bad honom ringa och väcka mig vid 7.30 ”som vanligt” då jag var svårväckt. Klockan 7.30 ringde han och Rasmus låg inte hos mig i sängen. Jag gick upp och svarade, men hade en stor ångestklump i magen och bröstkorgen. Något var fel. Rasmus var inte hos mig i sängen.
Jag avslutade samtalet och gick med steg som var tunga tillbaka till sovrummet. Jag puttade upp dörren, sa ”Rasmus” och det hände ingenting. Höjde rösten något ”RASmus!” men det hängde ingenting nu heller. Jag gick in i rummet. Lade ned handen i sängen, sökte. Hitta lillrumpan. Daskade till den ganska plötsligt: ”RASMUS!” och det hände fortfarande ingenting. Då ”visste jag” att han var inte bara förkyld och febrig. Han hade slutat andas. Jag lyfte upp honom i famnen, gick ut i vardagsrummet, öppnade hans lilla mun. ”Plopp” lät det. Kände tungan. Den var stel. Jag visste.
Den här morgonen var den hemskaste morgonen i mitt liv. Det var den hemskaste dagen i mitt liv, både före och efter. Jag vet inte om det egentligen finns ord som kan ge känslan rättvisa. Nej det gör inte det. Jag minns att det var många tankar som for igenom huvudet där och då i stunden. Tankar av rädsla för vad som skulle ske nu, Jag förstod att vi måste in med Rasmus på sjukhuset, att det här skulle påverka en hel del av vårt liv, utöver själva sorgen i sig. Hur skulle jag göra nu? Jag var ensam hemma. De andra barnen (tre av dem) var i sovrummen på nedervåningen. Den förstfödde var på korttidshem det dygnet. Jag hörde dem leka.
I något slags sista hopp, med Rasmus i famnen, gick jag in i badrummet, satte på vattenkranen, satte in handen under vattenstrålen och strök med vatten på huvudet. ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!”. Kunde nästan höra vår prästs röst i huvudet. Någon form av nöddop genomfördes.
Jag gick ut i köket, lyfte luren, ringde pappans jobb och fick svar av en arbetskompis till honom, som skämtade om att han troligen låg och sov någonstans och han tystnade snabbt när han fick höra den kalla sanningen av mig. Sa att han skulle se till att pappan ringde hem, frågade om han skulle ringa ambulansen. Jag sa att jag gör det själv. Jag lade på luren, lyfte den igen och ringde 112. När jag ringde kom jag på att jag ingen barnvakt hade. Men stannade i luren och sos-operatören frågade om alla personuppgifter, och om jag hade barnvakt. Jag sa nej, jag har ingen barnvakt, jag måste ringa efter en. Hon ville inte släppa mig, men jag sa att jag måste ringa. Hon tyckte att jag lät rimligt lugn, och släppte mig, med informationen om att ambulans var på väg.
Jag lyckades hålla ihop allting till dess att jag hörde ambulansen. Då kom jag på att hundarna skulle sticka ut genom dörren om jag öppnade, vi hade lite av en annorlunda låsmekanism (tagit bort låskolven – orsaken var säkerhet för vår äldsta son, men det är en annan historia) så det blev ett otroligt kaos, fortfarande med Rasmus i famnen för att få ut hundarna på balkongen, få på mig byxor – någonting i mig protesterade mot att öppna dörren i t-shirt och trosor – och försöka öppna ytterdörren, trots ambulansmännen som ryckte i handtaget. De var nog på väg att slå in glasskivan i dörren innan jag lyckades förmedla att de måste sluta rycka i handtaget om jag skulle kunna låsa upp. Jag fick till sist upp dörren.
Jag har även skrivit om mina år efter min sons död. Det är nu (2022) 24 år sedan han dog. När han dog trodde jag inte jag skulle leva dagen efter ens. Man kunde inte överleva sitt barn. Men man gör det. Det kommer i framtida inlägg här.