Jag minns den första veckan inför begravningen som ett tillstånd av handlingsförlamning och paralys, där jag om och om igen återupplevde ögonblicket och dagen då Rasmus dog. Mina tankar och känslor visste om att jag behövde ta tag i vardagen trots eländet men kroppen löd mig inte. Jag slutade äta, jag rökte dubbla mängden, jag pimplade kaffe, spärrade fast mig vid datorn, där jag skrev en rent konkret berättelse om vad som hänt den dagen. Ville inte glömma, visste att ju längre tid som gick dessto mer skulle minnena påverkas. Allt för att kunna vara ur sängen några timmar varje dag. Men rent levnadsdugligt så gick jag ned mig från dag 1. Den dag då Rasmus dog fick alla våra närmaste veta. Tror jag även ringde den präst som hade döpt våra andra barn, samma dag som han dog. ”Är det dags för dop igen?” frågade hon klämkäckt. Hon tystnade när jag sa, ”Nej den här gången blev det tyvärr inget barndop, det blir en begravning.” Vi pratade en stund och hon skulle komma på hembesök någon dag senare. Dagen efter ringde vi familjeförskolan. Tog oss iväg till begravningsbyrån och bestämde en del med dem. Dödsannons, kista, mm.

Pappan ringde försäkringsbolag (hur han hade hjärna kvar att komma på sådant vet jag inte, men det var han som var den ”starka” nu.) Vi ringde även runt till några vänner och berättade vad som hänt. Utöver det var jag handlingsförlamad. Allt praktiskt hanterades av pappan. Det jag minns att jag gjorde var att jag skrev ett brev till alla föräldrar på barnens dagis med information om vad som hänt, hur vi ville bli bemötta (som vanligt ville vi bli bemötta), att det kunde vara så att barnen visade tecken på något som inte stod rätt till. Polisen ringde på dödsdagen för att fråga oss några frågor och sedan ringde de när Rasmus obduktion var färdig.

Min rädsla var att Rasmus skulle ha kvävts till döds, men senare skulle vi få veta att mängden koldioxid som fanns i blodet inte var så hög att en kvävning var fallet. De menade att det allra troligast var PSD (Plötslig spädbarnsdöd) vilket förstärkte min skuld då jag hade rökt under graviditeten och även under amningen. Att läkaren sa att det måste till fler faktorer än endast rökningen för att barnet skall dö på grund av det, tog inte bort min känsla av skuld. Barnen ska inte sova på mage. Rasmus sov på mage och lade vi honom på rygg bökade han runt i sängen till han hamnade på mage. Det var vad som hade hänt på natten att han hade bökat runt. Vi hade ett påslakan runt en filt. Påslakanet hade en öppning utmed hela ena långänden som endast slöts samman med rosettband. Rasmus hade bökat runt så att han hade hamnat i påslakanet med filten framför ansiktet. Min ”skuld” här var att jag inte hade hittat en lösning på hur han skulle ”tvingas kvar” i rygg eller sidoläge. Och varför hade jag ett sådant påslakan på? Idag inser jag ju att det faktiskt är så att när barnet själv kan vända sig, så kan vi inte kontrollera sängläget helt. Läkarens misstanke var så att Rasmus hade kopplat bort alla system reflexmässigt då han kanske upplevde att han var tillbaka i livmodern. Där andas inte fostret. Idag tror jag dock att läkaren gjorde en korrekt bedömning, men då tvivlade jag – jag var rädd för att han skulle ha lidit innan han dog.

Jag vill minnas att vi ganska tidigt blev kallade till ett samtal med en kurator och någon mer person. Vi blev erbjudna stödsamtal, men tackade mot hennes rekommendationer nej. Vet inte om detta skedde under den första veckan eller något senare. Pappan menade att stödsamtal behövdes inte för hans del och på den tiden, speciellt då jag var svag i mig själv, valde jag alltid att göra som han. Jag var väldigt underordnad utan att kravet om underordnad egentligen fanns – han påverkade alltså inte aktivt mitt val i det. Uppväxtens inlärningshistoria är dock en annan historia. Så även jag tackade nej. Det här var ett av de största misstagen, men jag var även rädd för psykologer och terapeuter av någon anledning som jag idag inte själv kan förstå. *ler lite grann* Jag vet nog varför men det är en annan historia. Idag vet jag att jag hade behövt samtalsstöd under en ganska lång tid efter hans död.

Någon dag innan begravningen fanns möjligheten att gå på bisättningen. Här rådde blandade känslor. Pappan ville inte vara delaktig i att klä på Rasmus, medan jag till sist efter att ha hanterat min rädsla att se honom som död återigen efter obduktion med de ärr som det innebar, ville det. I sista stund valde ändå pappan att följa med in i bisättningsrummet. Det var ett ganska stort men sterilt rum och ändå gjort så mysigt det gick att få till. Sänkt belysning, med ljuspunkter där han låg i sin kista iklädd samma body som på dödsdagen. Hans läppar var blåbärsblåa. Han var lite blåmelerad runt näsa och mun ungefär där jag anar att syrgasmasken hade satts på honom vid återupplivningsförsöken. Ett långt ärr över bröstkorgen, minns inte säkert men har för mig att ärret delade sig i ett Y. På ena sidan skallen hade han ett långt ärr som följde huvudformen i sidprofil. Det var en chock trots att begravningsentrepenören hade förberett oss med exakt den informationen. Det var en mycket bra begravningsentrepenör. Han såg min tvekan när jag skulle ta upp honom och beskrev direkt att Rasmus skulle kännas något stelare än vanligt, men inte stel som en docka och att det inte var något vi kunde bryta sönder bara av att böja hans leder. Han hade samma blöja kvar, eller så hade de bytt och bara hade samma storlek och märke. Minns att jag funderade på varför de hade blöjan kvar. Han hade ju ingen nytta av den. Vi hade tagit med oss en ny blöja. Hans nyaste kläder som han hade fått av vår stödfamilj till den äldsta pojken som vi hade lite avlastning för eftersom han är gravt förståndshandikappad och har lindrig autism, hade vi med oss och satte på honom. Vi hade med oss kort på oss själva och Rasmus syskon och dessa lade vi ned i kistan. Den första dikten jag skrev hade jag skrivit ut och den fick även den följa med honom. Vi tog inget kort på honom i kistan, vilket jag kan ångra idag. Det finns så oerhört få kort på Rasmus idag. Tre på honom levande och så tror jag sjukhusfotografen tog 6 olika kort efter hans död. När vi gick ifrån bisättningen visste jag att det var den sista gången jag såg Rasmus. Kistan skulle vara sluten under begravningen.

Känslan under tiden från hans död till denna dag var overklighet. Det kändes som om Rasmus kunde vakna där i spjälsängen vilken minut som helst. Jag hade låtit allt ligga kvar i sängen, luktade på hans påslakan/filt varje kväll, lade handen där han borde ligga, sa jag älskar dig. Vägrade ta bort något. Så var det länge. Men en stor känsla av overklighet, som en mardröm, tomhet, paralys, ångest. Jag grät inte mer än en enda gång. Det var efter några dagar när pappan hade åkt ut för att handla och jag kände ensamheten och paniken … trots att barnen lekte på nedervåningen. Jag bröt ihop totalt … grät och gallskrek. I den stunden kände jag hur jag långt i djupet av mig själv gav upp livet helt. P kom upp och frågade vad det var med Ji och Je efter sig. Jag sa ”inget, jag saknar Rasmus bara, det är ingen fara”. Efter det har jag inte gråtit, vilket jag själv ser som en svaghet. Inom mig har gråten hängt med länge, men den har varit väl dold och visat sig i andra känslouttryck.