Alla individer är egna unika individer och vi sörjer på olika sätt. Det är lätt att sätta stämpeln onormalt på mycket. Sorg är även det något som är svårt att riktigt sätta fingret på vad som är normal sorg och onormal sorg.
Jag hade behövt prata mer med pappan om sorgen än vad han ville prata. Han var inte riktigt sådan att han pratade om hur han kände och hade även svårt att höra hur jag kände och stanna med mig i det. Detta ledde till ett vi gled ifrån varandra. Vi hade haft jobbiga situationer förr i vårt äktenskap men hade alltid tidigare blivit starkare mellan varandra tidigare. Men i sorgen – så gled vi ifrån varandra mer och mer. Blandade orsaker till det fanns nog. En del var kanske våra värderingar i ett existentiellt perspektiv. Jag hade en tro på en Gud ur ett kristet perspektiv även om min bild av Gud var att Han var rätt sträng och fördömande, men även förlåtande och att det fanns ett evigt liv. Hans tro var väl att något fanns, men var emot det kristna budskapet i stora drag.
Men jag tror att den största ”boven” i äktenskapet var brist på kommunikation och där är jag lika skyldig som Rasmus pappa. Jag satt när jag orkade mig ur soffan vid datorn och skrev mycket och intensivt, medan han gärna ville se på någon film tillsammans med mig men fick nobben. Han trodde inte att jag VILLE prata och jag trodde inte att HAN ville prata, men i slutet av äktenskapet eller efter separationen kröp det fram att vi egentligen båda två hade behov av att prata – vi bara sa det inte till varandra. Det tog mer än ett och halvt år innan vi separerade efter Rasmus död och då Rasmus hade varit död i två år bodde vi i olika lägenheter. Han i vår gamla gemensamma och jag i en hyresrätt i närheten.
Så ett råd till föräldrar som förlorat barn är nog att man behöver tänka på varandras behov och KOMMUNICERA. Ömsesidigt. I vårt fall fick pappan ta alldeles för mycket av det praktiska ansvaret även om jag gjorde vad jag förmådde för stunden. Det hade varit lättare för honom om jag hade sett hans behov också, inte bara sett in i mig själv och mina egna känslor och min egen skuld. Om jag hade brutit självcentreringen. Jag hade då inte förmågan att finnas där även för honom, hade inte förmågan att bearbeta mina egna reaktioner riktigt. Men idag är det lätt att se alla ”borde ha gjort så istället” i livet. Livet blev vad det blev. Vi lever det och jag tror att idag har vi ett bra liv båda två med våra respektive.
Det är inte nödvändigt att man har samma livsvärderingar. Det fungerar att ha olika värderingar på de flesta plan om man är öppen för den andres värderingar och har en kommunikation om det och en ömsesidig förståelse. Jag förstod inte Rasmus pappas sätt att sörja och han förstod inte mitt sätt att sörja. Han hade svårt för mina livsvärderingar när det kommer tron på en Gud och jag hade svårt för hans motstånd till det. Motståndet till tron hade jag levt med under alla år, men det innebar att jag själv inte befann mig i ett sammanhang med troende människor.
En annan sak vi var otroligt olika på var att jag absolut ville ha ett till barn efter Rasmus, medan hans pappa absolut inte ville. Så kan det också vara. Det är lätt att säga: ”Du har ju fyra barn före Rasmus, räcker inte det.” Men det var inte så för mig. Jag blev aldrig med barn under tiden efter Rasmus död medan vi fortfarande var ett par. Jag hade småblödningar i princip hela tiden antagligen mycket på grund av att jag inte åt och att kroppen sa ifrån. Dessa gav inte vika förrän under hösten 1999 och vi separerade vid nyår (var sitt sovrum) och jag flyttade från lägenheten den första februari 2000.
Någon sa tidigt till oss att 50% av alla par separerar inom ett par år efter ett barns död, medan 50% håller ihop och blir starkare ihop. Vi tillhörde de första 50%.
Både pappan och jag har en ny partner idag, var sitt nytt äktenskap.
Jag har fått två barn till efter Rasmus död och skilsmässan tillsammans med min nuvarande man. Mer om det i nästa inlägg.
Ta hand om varandra, prata med varandra, var öppna och låt var och en av er sörja på sitt sätt i era förhållanden.