Jag har tidigare skrivit om morgonen d\u00e5 jag hittade Rasmus d\u00f6d i sin spj\u00e4ls\u00e4ng. Jag fortsatte med\u00a0en sida\u00a0om hur ambulansm\u00e4nnen kom och h\u00e4mtade honom och v\u00e5rt m\u00f6te med v\u00e5r son, som nu bara var ett tomt skal av n\u00e5got som liknade v\u00e5r son, men *han* fanns inte kvar. M\u00f6tet med l\u00e4kare och kurator. Jag t\u00e4nkte nu f\u00f6rs\u00f6ka ta er med vidare genom denna livshistoria om sorgen efter ett barn. Jag tar med er tillbaka ut fr\u00e5n sjukhuset och hem till oss. Vi kom hem, jag vet att jag k\u00e4nde mig helt tom, som om n\u00e5gon hade tagit bort mitt hj\u00e4rta men ett slags surrugathj\u00e4rta tickade vidare h\u00f6ll mig vid liv.<\/p>\n
Vi kommer in d\u00e4r hemma och inser att v\u00e5ra tv\u00e5 hundar inte kommer och m\u00f6ter oss. Jag hade gl\u00f6mt att jag st\u00e4ngde ut dem p\u00e5 balkongen n\u00e4r jag skulle \u00f6ppna f\u00f6r ambulansm\u00e4nnen. S\u00e5 de befann sig mitt i iskalla vintern (\u00e4ven om det var i slutet av april var det kallt) ute p\u00e5 balkongen sedan ett antal timmar och jag kommer inte ih\u00e5g egentligen hur l\u00e5ng tid det var. Vi sl\u00e4ppte in hundarna, och Rasmus pappa tog ut dem p\u00e5 en liten runda. Jag f\u00f6rs\u00f6kte f\u00e5 tag p\u00e5 mamma, men det gick inte. Jag ringde familjef\u00f6rskolan vi hade haft kontakt med tidigare\u00a0och l\u00e4mnade ett meddelande, sade inte vad det g\u00e4llde tror jag, men att de skulle ringa oss.<\/p>\n
Vi tog oss s\u00e5 snart vi kunde iv\u00e4g till barnvakten f\u00f6r att ber\u00e4tta vad som h\u00e4nt och h\u00e4mta barnen. Vi visste inte hur vi skulle g\u00f6ra med v\u00e5r yngsta dotter (Je)\u00a0\u00e4n, men de tv\u00e5 pojkarna (Ji och P)\u00a0som inte var s\u00e5 mycket \u00e4ldre skulle f\u00e5 h\u00e4lsa p\u00e5 sin lillebror. Den \u00e4ldsta sonen befann sig p\u00e5 korttidshem och skulle egentligen komma hem denna dag. Jag minns hur vi gick mot porten d\u00e4r barnvakten bodde, hur vi s\u00e5g barnvaktens granne genom f\u00f6nstret – A. Jag minns att jag inte f\u00f6r min vildaste fantasi kunde komma p\u00e5 hur jag skulle tala om den hemska sanningen. Hur s\u00e4ger man att ”Min son \u00e4r d\u00f6d?” och besparar dem p\u00e5 b\u00e4sta s\u00e4tt?<\/p>\n
Jag var r\u00e4dd, f\u00f6r att s\u00e4ga att han var d\u00f6d, r\u00e4dd f\u00f6r hur v\u00e4nnerna skulle ta det, r\u00e4dd f\u00f6r att de skulle bekr\u00e4fta hur ”skyldig jag var”. Jag k\u00e4nde en enorm skuld \u00f6ver Rasmus d\u00f6d, bl.a. p.g.a. r\u00f6kningen – att jag aldrig hade lyckats sluta r\u00f6ka. Vi plingade p\u00e5 d\u00f6rren och barnvakten \u00f6ppnade.<\/p>\n
Hans fru stod vid spisen i k\u00f6ket och A satt vid k\u00f6ksbordet och jag kunde h\u00f6ra barnen leka obekymrat. Vi var s\u00e5 tysta vi kunde, f\u00f6r att inte st\u00f6ra barnleken. A tittade mig rakt i \u00f6gonen n\u00e4r jag kom till k\u00f6ksd\u00f6rren, jag tittade ned och skakade p\u00e5 huvudet och mumlade kanske fram ett ”nej”. Barnvaktens fru b\u00f6rjade prata om hur det finns en mening med allt. Jag var bed\u00f6vad, k\u00e4nde ingenting, mer \u00e4n \u00e5ngesten, klumpen i magen, br\u00f6stkorgen, huvudet k\u00e4ndes som st\u00e5lull. Jag lyckades \u00e5terge vad som hade h\u00e4nt och vad doktorn hade sagt. Vi fr\u00e5gade om de kunde vara barnvakt \u00e5t ”Je” medan vi tog med pojkarna f\u00f6r att de skulle f\u00e5 s\u00e4ga hejd\u00e5 till Rasmus. Det gick naturligtvis bra.<\/p>\n
Jag minns ingenting av vad vi sa i bilen p\u00e5 v\u00e4g till sjukhuset. Jag minns inte om barnen levde om och busade eller om de h\u00f6ll sig lugna i bilen. Det \u00e4r suddigt \u00e4n idag. Jag h\u00f6ll ihop med ett sammanbitet fokuserat lugn. Jag var i chock, men l\u00e4t den inte styra kroppen. Maskinl\u00e4ge, kan man beskriva det som. Vi kom fram till sjukhuset och gick och sade till att vi ville komma in p\u00e5 Rasmus rum. Vi fick veta att polisen hade varit d\u00e4r, s\u00e5 g\u00f6r de alltid n\u00e4r det g\u00e4ller d\u00f6dsfall i hemmet. Det som sades var att man ans\u00e5g att Rasmus s\u00e5g ut att ha blivit v\u00e4l omh\u00e4ndertagen, inga misstankar om n\u00e5gonting. Det var sk\u00f6nt att de sade det.<\/p>\n
De ber\u00e4ttade \u00e4ven att personal fr\u00e5n barnkliniken hade varit d\u00e4r och tagit fotavtryck p\u00e5 Rasmus f\u00f6tter, att det inte gick att klippa en h\u00e5rlock, d\u00e5 han inte hade n\u00e5gon lock att klippa (f\u00f6r kort h\u00e5r) och att de skulle g\u00f6ra gipsf\u00f6tter i dubbel upps\u00e4ttning. Att de skulle komma ned med gipsf\u00f6tterna. De ber\u00e4ttade \u00e4ven att sjukhusfotografen skulle ta bilder av Rasmus. Sedan blev vi visade in p\u00e5 rummet till Rasmus igen.\u00a0 P fick s\u00e4tta sig i en f\u00e5t\u00f6lj d\u00e4r inne p\u00e5 rummet och ville h\u00e5lla sin lillebror i famnen f\u00f6r b\u00e5de den f\u00f6rsta och den sista g\u00e5ngen.<\/p>\n
”Andas inte Rasmus mer?”<\/p>\n
”Nej, Rasmus andas inte.”<\/p>\n
”Har hans hj\u00e4rta slutat sl\u00e5?”<\/p>\n
”Ja.”<\/p>\n
”Var \u00e4r Rasmus nu?” P satt med lillebror i famnen men visste att Rasmus fanns inte i den kroppen l\u00e4ngre. Jag (som hade svarat p\u00e5 fr\u00e5gorna hittills) tittade p\u00e5 pappan och mimade ”f\u00e5r jag s\u00e4ga himlen?” och han nickade.<\/p>\n
”Jag tror att han \u00e4r i himlen nu, jag tror att alla som d\u00f6r kommer till himlen och s\u00e5 finns det n\u00e5gon som tar hand om dem d\u00e4r.”<\/p>\n
”Okej” sa P och puttade Rasmus mot mig och jag tog emot honom. P l\u00e4mnade stolen. Jag fr\u00e5gade Ji om han ocks\u00e5 ville h\u00e5lla men han b\u00f6rjade springa omkring i rummet och verkade allm\u00e4nt stressad. Pappan och jag best\u00e4mde oss f\u00f6r att ta med barnen p\u00e5 en fika och sedan \u00e5terkomma. S\u00e5 vi gick och fikade p\u00e5 sjukhusets cafeteria.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Jag har tidigare skrivit om morgonen d\u00e5 jag hittade Rasmus d\u00f6d i sin spj\u00e4ls\u00e4ng. Jag fortsatte med\u00a0en sida\u00a0om hur ambulansm\u00e4nnen kom och h\u00e4mtade honom och v\u00e5rt m\u00f6te med v\u00e5r son, som nu bara var ett tomt skal av n\u00e5got som liknade v\u00e5r son, men *han* fanns inte kvar. M\u00f6tet med…<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"parent":11,"menu_order":2,"comment_status":"open","ping_status":"open","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-18","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/18","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=18"}],"version-history":[{"count":0,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/18\/revisions"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/11"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=18"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}