![\"\"](\"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-content\/uploads\/2023\/04\/dodsdag.jpg\")
<\/figure>\n<\/div>\n\n\nTomhet. Ingenting. Intetvarande. Vakum. Pappan tog tag i att barnen skulle \u00e4ta middag. Vi hade tidigare pratat med korttidshemmet och \u00e4ldsta sonen fick vara kvar d\u00e4r till vi k\u00e4nde oss redo f\u00f6r att ta hem honom. Jag satte mig vid v\u00e5r dator, s\u00f6kte p\u00e5 det enda de hade sagt att de misst\u00e4nkte: Pl\u00f6tslig sp\u00e4dbarnsd\u00f6d och hittade FFPSD (som det hette d\u00e5 – F\u00f6r\u00e4ldraf\u00f6reningen Pl\u00f6tslig Sp\u00e4dbarnsd\u00f6d – idag Sp\u00e4dbarnsfonden).<\/p>\n\n\n\n
Jag hittade en sida d\u00e4r man kunde skriva in minnessida \u00e5t honom och skrev en dikt. Jag st\u00e4ngde allt runtomkring utanf\u00f6r. Jag h\u00f6rde allt som h\u00e4nde som i en dimma. Jag hade s\u00e5dan \u00e5ngest att jag inte klarade av att ta hand om barnen, s\u00e5 jag \u00e4r tacksam f\u00f6r att pappan var tillr\u00e4ckligt stark. Jag satt vid datorn och v\u00e5gade inte g\u00e5 d\u00e4rifr\u00e5n f\u00f6r jag visste att jag skulle g\u00e5 in i v\u00e5rt sovrum till spj\u00e4ls\u00e4ngen och \u00e5teruppleva det skeende som varit p\u00e5 morgonen. Jag ville inte. \u00c4nd\u00e5 br\u00f6ts allt fokus titt som t\u00e4tt och jag kunde se allting utifr\u00e5n. Jag skrev ned allt i ett dokument f\u00f6r att jag visste att om jag v\u00e4ntade skulle minnet f\u00f6r\u00e4ndras. Medan jag skrev kunde jag vara kvar i situationen.<\/p>\n\n\n\n
Men s\u00e5 fort jag reste mig fr\u00e5n datorn och f\u00f6rs\u00f6kte finnas d\u00e4r f\u00f6r de \u00f6vriga i familjen fick jag s\u00e5 kraftig \u00e5ngest att jag inte kunde hantera den, kroppen h\u00f6ll p\u00e5 att g\u00e5 i bitar. Jag kan om\u00f6jligt beskriva k\u00e4nslorna i kroppen. Det g\u00e5r inte. Men n\u00e5gon hade lika g\u00e4rna kunnat st\u00e5 och hacka med en kniv om och om igen i mig. Det hade gjort mindre ont. Jag \u00e5terupplevde morgonen om och om igen och jag kunde inte prata med pappan om det. Jag gick in i en kokong och l\u00e4t filmen spelas.<\/p>\n\n\n\n
Kv\u00e4llen kom och pappan s\u00e5g till att barnen kom is\u00e4ng. D\u00e5 kom den verkliga tystnaden. Pappan fr\u00e5gade om jag inte ville se en film med honom. Jag blev bara arg. Det var inte hans fel. Det var hans f\u00f6rs\u00f6k att bryta isen, men han lyckades inte. Jag hade ingenting kvar. Jag hade de andra barnen och visste att jag m\u00e5ste leva, ta mig igenom f\u00f6r deras skull. Men jag hade ingen kraft, ingen energi, ingen livsgnista l\u00e4ngre. Jag hade inlett det som skulle bli min vardag. Jag skall f\u00f6rs\u00f6ka beskriva den lite i ett annat inl\u00e4gg.<\/p>\n\n\n\n
Den h\u00e4r kv\u00e4llen klarade jag inte av att sitta hemma. Jag flydde till barnvaktsfamiljen och till deras granne, Annika. Jag satt tyst till st\u00f6rsta delen, om jag minns r\u00e4tt. Jag m\u00e4rker medan jag skriver att jag inte har klara tydliga minnen l\u00e4ngre, men livet var overkligheten. Att greppa att Rasmus aldrig mer skulle vara hemma, aldrig mer skulle amma, skrika, kravla omkring i s\u00e4ngen vilket han alltid gjorde alldeles f\u00f6r mycket, aldrig mer vara, andas och v\u00e4xa upp, det var overkligheten sj\u00e4lv.<\/p>\n\n\n\n
Sent p\u00e5 kv\u00e4llen gick jag \u00e4nd\u00e5 hem och vi best\u00e4mde oss f\u00f6r att vi m\u00e5ste f\u00f6rs\u00f6ka sova. Pappan lade armen \u00f6ver mina br\u00f6st och jag skrek rakt ut. Br\u00f6sten var mj\u00f6lkspr\u00e4ngda efter ett dygn utan att Rasmus hade \u00e4tit och jag ville bara resa mig upp, luta mig \u00f6ver spj\u00e4ls\u00e4ngen och ta upp Rasmus och mardr\u00f6mmen skulle ta slut. Men det var ingen mardr\u00f6m. Det var verklighet.<\/p>\n\n\n\n
K\u00e4nslom\u00e4ssigt kan jag idag inse att jag tog avst\u00e5nd ifr\u00e5n alla levande runt omkring mig. Kommer att skriva mer om detta i ett annat inl\u00e4gg. Allt och alla var en dimma. Varf\u00f6r var jag kvar, n\u00e4r Rasmus inte var kvar? >>Det var ett straff, och jag f\u00f6rtj\u00e4nade bara att bestraffas \u00e4nnu mer. Inget kunde \u00e4nd\u00e5 aldrig bli v\u00e4rre, aldrig n\u00e5gonsin mer.<<<\/p>\n\n\n\n
(Strafftanken har jag inte l\u00e4ngre kvar).<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
P\u00e5 eftermiddagen\/kv\u00e4llen den 29:e april kom vi \u00e5terigen ”hem” – det k\u00e4ndes inte som hem – l\u00e4genheten k\u00e4ndes fr\u00e4mmande – det fattades n\u00e5got, det var tomt – f\u00f6rutom hundarnas glada beteende n\u00e4r vi kom. Tomhet. Ingenting. Intetvarande. Vakum. Pappan tog tag i att barnen skulle \u00e4ta middag. Vi hade tidigare…<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"parent":11,"menu_order":4,"comment_status":"open","ping_status":"open","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-21","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/21","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=21"}],"version-history":[{"count":3,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/21\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3906,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/21\/revisions\/3906"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/11"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=21"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}