Sorg \u00e4r ett tungt \u00e4mne, men nog s\u00e5 viktigt att prata om. Jag har sv\u00e5rt att h\u00e5lla mig undan st\u00e4llen p\u00e5 Internet d\u00e4r m\u00e4nniskor ber\u00e4ttar om sorgen och sm\u00e4rtan efter sina barn. Varje individ hanterar sorgen olika. N\u00e5gra har f\u00f6rlorat barnen innan de f\u00f6ddes, de dog i magen. Andra har f\u00f6rlorat sitt och i v\u00e4rsta fall sina barn i tragiska olyckor. \u00c4nnu n\u00e5gra har f\u00f6rlorat barn genom ”lyckade” suicidf\u00f6rs\u00f6k. Andra har f\u00f6rlorat sitt barn tidigt i livet p.g.a. sjukdom, andra utan synlig ”orsak” – PSD. Man kan nu fr\u00e5ga sig vad det \u00e4r som g\u00f6r att jag dras till att l\u00e4sa dessa ber\u00e4ttelser fr\u00e5n m\u00e4nniskor som har f\u00f6rlorat det de \u00e4lskar allra mest, sitt\/sina egna barn. Den orsaken f\u00e4rgas av min egen erfarenhet av att ha f\u00f6rlorat ett barn.<\/p>\n
Den nionde januari 1998 f\u00f6ddes mitt femte barn, Rasmus. F\u00f6rlossningen var normal och de m\u00e5nader som f\u00f6ljde visade han att han var ett r\u00f6rligt och positivt livligt barn, som visste vad han ville. Han var glad och jollrade friskt f\u00f6r det mesta. Med fyra \u00e4ldre syskon, s\u00e5 rullade livet runtomkring p\u00e5 ganska s\u00e5 intensivt och jag var antagligen ganska tr\u00f6tt i kroppen, men lycklig mor. Kring den tionde april fick Rasmus sin vaccinationsspruta och tiden efter detta fick han illaluktande gasig mage och avf\u00f6ring. BVC sa att vi skulle avvakta. Han blev rej\u00e4lt f\u00f6rkyld. BVC sa att vi skulle avvakta. Kv\u00e4llen den 28:e april fick han till\u00e4gg och jag lade honom sedan i sin s\u00e4ng, stoppade om honom. Lade honom p\u00e5 rygg, men visste att han skulle v\u00e4nda sig om. Han var duktig och v\u00e4nde sig om i s\u00e4ngen sj\u00e4lv. Jag smekte hans huvud och gav honom en puss och han somnade lugnt och fint. Jag gick \u00f6ver till ett par v\u00e4nner, en familj vi umgicks med, Rasmus pappa och jag. Blev kvar n\u00e5gon timma, men hade en k\u00e4nsla av att jag borde g\u00e5 hem. Gick hem och kikade till Rasmus, som sov s\u00f6tt och andades mjukt och fint. Efter ett tag gick jag sj\u00e4lv och lade mig. Rasmus pappa skulle jobba f\u00f6rmiddag och jag bad honom ringa och v\u00e4cka mig vid 7.30 ”som vanligt” d\u00e5 jag var sv\u00e5rv\u00e4ckt. Klockan 7.30 ringde han och Rasmus l\u00e5g inte hos mig i s\u00e4ngen. Jag gick upp och svarade, men hade en stor \u00e5ngestklump i magen och br\u00f6stkorgen. N\u00e5got var fel. Rasmus var inte hos mig i s\u00e4ngen.<\/p>\n
Jag avslutade samtalet och gick med steg som var tunga tillbaka till sovrummet. Jag puttade upp d\u00f6rren, sa ”Rasmus” och det h\u00e4nde ingenting. H\u00f6jde r\u00f6sten n\u00e5got ”RASmus!” men det h\u00e4ngde ingenting nu heller. Jag gick in i rummet. Lade ned handen i s\u00e4ngen, s\u00f6kte. Hitta lillrumpan. Daskade till den ganska pl\u00f6tsligt: ”RASMUS!” och det h\u00e4nde fortfarande ingenting. D\u00e5 ”visste jag” att han var inte bara f\u00f6rkyld och febrig. Han hade slutat andas. Jag lyfte upp honom i famnen, gick ut i vardagsrummet, \u00f6ppnade hans lilla mun. ”Plopp” l\u00e4t det. K\u00e4nde tungan. Den var stel. Jag visste.<\/p>\n
Den h\u00e4r morgonen var den hemskaste morgonen i mitt liv. Det var den hemskaste dagen i mitt liv, b\u00e5de f\u00f6re och efter. Jag vet inte om det egentligen finns ord som kan ge k\u00e4nslan r\u00e4ttvisa. Nej det g\u00f6r inte det. Jag minns att det var m\u00e5nga tankar som for igenom huvudet d\u00e4r och d\u00e5 i stunden. Tankar av r\u00e4dsla f\u00f6r vad som skulle ske nu, Jag f\u00f6rstod att vi m\u00e5ste in med Rasmus p\u00e5 sjukhuset, att det h\u00e4r skulle p\u00e5verka en hel del av v\u00e5rt liv, ut\u00f6ver sj\u00e4lva sorgen i sig. Hur skulle jag g\u00f6ra nu? Jag var ensam hemma. De andra barnen (tre av dem) var i sovrummen p\u00e5 nederv\u00e5ningen. Den f\u00f6rstf\u00f6dde var p\u00e5 korttidshem det dygnet. Jag h\u00f6rde dem leka.<\/p>\n
I n\u00e5got slags sista hopp, med Rasmus i famnen, gick jag in i badrummet, satte p\u00e5 vattenkranen, satte in handen under vattenstr\u00e5len och str\u00f6k med vatten p\u00e5 huvudet. ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!”. Kunde n\u00e4stan h\u00f6ra v\u00e5r pr\u00e4sts r\u00f6st i huvudet. N\u00e5gon form av n\u00f6ddop genomf\u00f6rdes.<\/p>\n
Jag gick ut i k\u00f6ket, lyfte luren, ringde pappans jobb och fick svar av en arbetskompis till honom, som sk\u00e4mtade om att han troligen l\u00e5g och sov n\u00e5gonstans och han tystnade snabbt n\u00e4r han fick h\u00f6ra den kalla sanningen av mig. Sa att han skulle se till att pappan ringde hem, fr\u00e5gade om han skulle ringa ambulansen. Jag sa att jag g\u00f6r det sj\u00e4lv. Jag lade p\u00e5 luren, lyfte den igen och ringde 112. N\u00e4r jag ringde kom jag p\u00e5 att jag ingen barnvakt hade. Men stannade i luren och sos-operat\u00f6ren fr\u00e5gade om alla personuppgifter, och om jag hade barnvakt. Jag sa nej, jag har ingen barnvakt, jag m\u00e5ste ringa efter en. Hon ville inte sl\u00e4ppa mig, men jag sa att jag m\u00e5ste ringa. Hon tyckte att jag l\u00e4t rimligt lugn, och sl\u00e4ppte mig, med informationen om att ambulans var p\u00e5 v\u00e4g.<\/p>\n
Jag lyckades h\u00e5lla ihop allting till dess att jag h\u00f6rde ambulansen. D\u00e5 kom jag p\u00e5 att hundarna skulle sticka ut genom d\u00f6rren om jag \u00f6ppnade, vi hade lite av en annorlunda l\u00e5smekanism (tagit bort l\u00e5skolven – orsaken var s\u00e4kerhet f\u00f6r v\u00e5r \u00e4ldsta son, men det \u00e4r en annan historia) s\u00e5 det blev ett otroligt kaos, fortfarande med Rasmus i famnen f\u00f6r att f\u00e5 ut hundarna p\u00e5 balkongen, f\u00e5 p\u00e5 mig byxor – n\u00e5gonting i mig protesterade mot att \u00f6ppna d\u00f6rren i t-shirt och trosor –\u00a0och f\u00f6rs\u00f6ka \u00f6ppna ytterd\u00f6rren, trots ambulansm\u00e4nnen som ryckte i handtaget. De var nog p\u00e5 v\u00e4g att sl\u00e5 in glasskivan i d\u00f6rren innan jag lyckades f\u00f6rmedla att de m\u00e5ste sluta rycka i handtaget om jag skulle kunna l\u00e5sa upp. Jag fick till sist upp d\u00f6rren.<\/p>\n
Jag \u00a0har \u00e4ven skrivit om mina \u00e5r efter min sons d\u00f6d. Det \u00e4r nu (2022) 24 \u00a0\u00e5r sedan han dog. N\u00e4r han dog trodde jag inte jag skulle leva dagen efter ens. Man kunde inte \u00f6verleva sitt barn. Men man g\u00f6r det. Det kommer i framtida inl\u00e4gg h\u00e4r.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Sorg \u00e4r ett tungt \u00e4mne, men nog s\u00e5 viktigt att prata om. Jag har sv\u00e5rt att h\u00e5lla mig undan st\u00e4llen p\u00e5 Internet d\u00e4r m\u00e4nniskor ber\u00e4ttar om sorgen och sm\u00e4rtan efter sina barn. Varje individ hanterar sorgen olika. N\u00e5gra har f\u00f6rlorat barnen innan de f\u00f6ddes, de dog i magen. Andra har…<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"parent":11,"menu_order":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-2425","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/2425","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=2425"}],"version-history":[{"count":1,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/2425\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3826,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/2425\/revisions\/3826"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/11"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=2425"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}