{"id":2428,"date":"2014-09-14T21:39:14","date_gmt":"2014-09-14T19:39:14","guid":{"rendered":"http:\/\/www.levinuet.nu\/?page_id=36"},"modified":"2023-04-23T21:58:08","modified_gmt":"2023-04-23T21:58:08","slug":"begravningen","status":"publish","type":"page","link":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/sorg\/begravningen\/","title":{"rendered":"Begravningen"},"content":{"rendered":"
\n
\"\"<\/figure>\n<\/div>\n\n

Begravningen h\u00f6lls den 7\/5-1998. Det var bara de n\u00e4rmaste och de n\u00e4rmaste v\u00e4nnerna som var inbjudna. Jag, pappan, Ji och P, min mamma gick mot kapellet och jag s\u00e5g min bror p\u00e5 h\u00e5ll komma g\u00e5ende mot oss i ljus kostym. Jag blev s\u00e5 glad att han respekterade v\u00e5r \u00f6nskan om vanlig och g\u00e4rna ljus kl\u00e4dsel snarare \u00e4n m\u00f6rkt svart kostym, med vitskjorta och vit slips. Jag fick en kram av honom och gav en tillbaka. Inga ord direkt,\u00a0 men kramen r\u00e4ckte. Vi n\u00e4rmade oss kapellet och jag s\u00e5g A och ”barnvaktsfrun” utanf\u00f6r. De s\u00e5g s\u00e5 ensamma ut och det visade sig att de k\u00e4nde sig utanf\u00f6r. De hade gjort som vi bad dem om, kommit i vanliga kl\u00e4der som hade lite f\u00e4rger i. Vi ville minnas Rasmus sista dag ovan jorden med f\u00e4rg f\u00f6r pojken hade f\u00e4rg och var en glad krabat. Men majoriteten a v begravningsg\u00e4sterna hade traditionell begravningsstil, tror att ena sv\u00e4gerskan (den ingifta) hade en blus med lite mer liv i. Jag k\u00e4nde mig utanf\u00f6r p\u00e5 min egen sons begravning.<\/p>\n

Sj\u00e4lv hade jag ett par bruna byxor och en beige jumper med blomm\u00f6nster p\u00e5, lite somrigt tunn. Pappan hade i o f s ett par svarta kostymbyxor med en \u00f6ppen vitskjorta, men utan andra m\u00f6rkare inslag, vill jag minnas.<\/p>\n

Det \u00e4r bara tv\u00e5 s\u00e5nger jag minns att vi hade och i skrivande stund hittar jag inte mappen vi fick som minne, men jag har f\u00f6r mig att vi hade en tredje psalm ocks\u00e5. Tryggare kan ingen vara spelades p\u00e5 orgel och sj\u00f6ngs av begravningsg\u00e4sterna. Mitt i ceremonin spelades \u201dCan you fel the love tonight\u201d p\u00e5 orgel, till v\u00e5r stora f\u00f6rv\u00e5ning. Vi hade l\u00e4mnat ett kasettband med musiken och s\u00e5ngen p\u00e5 f\u00f6r att det skulle spelas upp, men pr\u00e4sten hade gett bandet till kantorn som hade \u00f6vat hela natten f\u00f6r att spela den p\u00e5 orgel. Vi hade valt s\u00e5ngen eftersom jag n\u00e4r barnen kom hem fr\u00e5n dagis, oftast satte ig\u00e5ng Lejonkungen och lade mig i soffan med Rasmus p\u00e5 br\u00f6stkorgen och alla hans 4 syskon sittande p\u00e5 mig hela v\u00e4gen ned till f\u00f6tterna. En mysstund.<\/p>\n

Pr\u00e4sten l\u00e4ste den f\u00f6rsta dikten jag hade skrivit h\u00f6gt. Det blev en fin begravningsceremoni medan den p\u00e5gick. Pr\u00e4sten belyste hur viktigt det var att vara d\u00e4r som st\u00f6d f\u00f6r oss och inte s\u00e4ga saker som ”det \u00e4r bara att gl\u00f6mma och g\u00e5 vidare”.<\/p>\n

Begravningsceremonin avslutades med en m\u00f6jlighet f\u00f6r alla att g\u00e5 fram och s\u00e4ga ”hejd\u00e5” till Rasmus. Vi f\u00f6r\u00e4ldrar gick f\u00f6rst med barnen och d\u00e4refter n\u00e4rmaste sl\u00e4kt och v\u00e4nner. D\u00e4refter spelades den psalm som jag nu inte kommer ih\u00e5g vilken det var. Vackert, lugnt, harmoniskt, fint. Pr\u00e4sten gjorde ett bra jobb med att f\u00e5 ceremonin s\u00e5 ljus som vi \u00e4nd\u00e5 ville.<\/p>\n

Efter begravningsceremonin samlades vi i kapprummet och det f\u00f6rsta en person s\u00e4ger till mig \u00e4r att ”nu \u00e4r det \u00f6ver, nu f\u00e5r ni gl\u00f6mma och g\u00e5 vidare” och min l\u00e5sning var ett faktum. Jag fick g\u00e5 in i mig sj\u00e4lv och verkligen andas och sk\u00e4rpa mig f\u00f6r att inte gensvara f\u00f6r hade jag gensvarat hade jag gjort det p\u00e5 ett ilsket s\u00e4tt. Inom mig bubblade ilskan.<\/p>\n

Vi bj\u00f6d hem pr\u00e4sten till bostadsomr\u00e5dets lokal d\u00e4r vi skulle ha begravningsfika. H\u00e4r var n\u00e4rmaste sl\u00e4kten klippor. De hade sett till att jag och pappan inte beh\u00f6vde bekymra sig. Det var tur det f\u00f6r det var det som lyckades f\u00e5 mig att \u00e4nd\u00e5 se n\u00e5got positivt i personen som sa att jag skulle gl\u00f6mma och g\u00e5 vidare. Personen menade v\u00e4l, men t\u00e4nkte sig inte f\u00f6r. Pr\u00e4sten sl\u00f6t upp p\u00e5 parkeringen och gick med mig. Hon fr\u00e5gade hur det var, hon s\u00e5g att jag var sp\u00e4nd. ”H\u00e5ller du ihop?” fr\u00e5gade hon. ”Jag vet inte om jag orkar vara med p\u00e5 fikat.” och s\u00e5 ber\u00e4ttade jag vad som hade sagts. ”Du orkar!” sa hon. ”Mer \u00e4n du tror. Det \u00e4r inte l\u00e4tt att veta vad man skall s\u00e4ga n\u00e4r n\u00e5gons barn d\u00f6r och d\u00e5 kan det s\u00e4gas mindre bra kommentarer.” Jag visste att jag skulle \u00e5ngra om jag inte deltog\u00a0i bjudningen, s\u00e5 jag var naturligtvis med. Det blev trots allt en fin stund.<\/p>\n

Det \u00e4r sv\u00e5rt att veta vad man skall s\u00e4ga och hur man skall agera n\u00e4r n\u00e5gon f\u00f6rlorat det k\u00e4raste den har, det egna barnet. Jag har erfarit det sj\u00e4lv efter min sons d\u00f6d. M\u00f6tt m\u00e4nniskor som f\u00f6rlorat barn och haft alla klich\u00e9er s\u00e5 n\u00e4ra p\u00e5 tungan som det g\u00e5r utan att s\u00e4ga dem. Idag f\u00f6rst\u00e5r jag det, men p\u00e5 den tiden kokade jag inombords av alla klich\u00e9er som ”Det \u00e4r bara att gl\u00f6mma och g\u00e5 vidare.”, ”Det finns en mening med allting.”, ”Jag f\u00f6rst\u00e5r precis hur du k\u00e4nner.”, ”Bara att skaffa en till.”, <\/em>eller varf\u00f6r inte: ”Du har ju fyra andra barn. Det kanske var till det b\u00e4sta?!!”<\/em><\/p>\n\n

\n
\"\"<\/figure>\n<\/div>","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Begravningen h\u00f6lls den 7\/5-1998. Det var bara de n\u00e4rmaste och de n\u00e4rmaste v\u00e4nnerna som var inbjudna. Jag, pappan, Ji och P, min mamma gick mot kapellet och jag s\u00e5g min bror p\u00e5 h\u00e5ll komma g\u00e5ende mot oss i ljus kostym. Jag blev s\u00e5 glad att han respekterade v\u00e5r \u00f6nskan om…<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"parent":11,"menu_order":6,"comment_status":"open","ping_status":"open","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-2428","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/2428","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=2428"}],"version-history":[{"count":2,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/2428\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3913,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/2428\/revisions\/3913"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/11"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=2428"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}