Jag skrev i ett tidigare inl\u00e4gg om styrka, att jag inom mig hade n\u00e5gonting som sa att jag m\u00e5ste vara stark i sv\u00e5ra situationer. Jag var inte alltid stark och det blev ett problem i och med min inst\u00e4llning till det. Om jag inte orkade visa mig stark, s\u00e5 visade jag mig i princip inte alls. Jag stannade hemma och gjorde inte m\u00e5nga aktiviteter utanf\u00f6r hemmet. Om jag n\u00e5gonsin gick ut s\u00e5 var det bara f\u00f6r att ta mig till v\u00e4ninnan, A. Jag undvek att g\u00e5 till aff\u00e4ren, undvek att \u00e5ka p\u00e5 stan. Det undvek jag l\u00e4nge. Orsaken var att jag inte visste om jag skulle kunna hantera att se vagnar med bebisar i utan att k\u00e4nslor tog \u00f6ver och k\u00e4nslor fick aldrig ta \u00f6ver. F\u00f6r att jag m\u00e5ste vara stark. Om jag efter n\u00e5gra m\u00e5nader var med familjen ut p\u00e5 n\u00e5gon utflykt – s\u00e5 tittade jag bort s\u00e5 fort jag s\u00e5g en barnvagn och om \u00f6gonen \u00e4nd\u00e5 f\u00f6ll p\u00e5 bebisen i barnvagnen eller bebisen i b\u00e4rselen hos sin f\u00f6r\u00e4lder s\u00e5 kunde jag inte sluta titta och k\u00e4nslorna b\u00f6rjade krypa upp till ytan. D\u00e5 v\u00e4nde jag mig om, blundade, tog ett djupt andetag och lade p\u00e5 mig ett stort leende som skulle d\u00f6lja k\u00e4nslan. Till en b\u00f6rjan medveten strategi men till sist blev det mer automatiskt. Jag b\u00f6rjade g\u00f6ra som jag antagligen hade gjort om jag aldrig hade f\u00f6rlorat barn, men f\u00f6r att vara stark. D\u00f6lja min svaghet (ledsenheten, sorgen, frustrationen, ilskan – ilskan att inte f\u00e5 ha Rasmus hos mig – inte att andra fick barn). Men inom mig \u00e5terkom sorgen varje g\u00e5ng jag s\u00e5g en bebis, jag var ledsen, arg, frustrerad, och hade fysiskt ont. R\u00e4dslan f\u00f6r att n\u00e5gon annan kunde drabbas, r\u00e4dslan f\u00f6r att n\u00e5got av de andra barnen skulle d\u00f6. Katastroftankar. Men ut\u00e5t visade jag ingenting.<\/p>\n
Det blev under de f\u00f6rsta m\u00e5naderna upp till ett par \u00e5r mer tid \u00e4n vanligt spenderad innanf\u00f6r l\u00e4genhetens v\u00e4ggar och medveten om allt jag borde g\u00f6ra om jag vore stark, gjorde att jag fick mer d\u00e5ligt samvete, mer skuldk\u00e4nslor. Starka mammor gjorde mycket f\u00f6r sina barn, tog ut dem p\u00e5 utflykter, spenderade tid p\u00e5 lekplatsen med dem, hade v\u00e4lst\u00e4dade l\u00e4genheter, aldrig h\u00f6gar av tv\u00e4tt – i mina \u00f6gon och jag orkade inte med. S\u00e5 jag var svag och skammen v\u00e4xte, skuldk\u00e4nslorna blev fler och st\u00f6rre. Dessa k\u00e4nslor kan man ju anv\u00e4nda f\u00f6r att motivera sig att n\u00e4rma sig sin v\u00e4rderade riktning, men d\u00e5 kunde jag inte det. De gjorde mig mer handlingsf\u00f6rlamad, mer \u00e5ngestladdad, mer deprimerad, tr\u00f6ttare och \u00e5ngestladdningen gjorde sp\u00e4nda muskler hela tiden vilket gav fysisk sm\u00e4rta. Men stark visade jag mig \u00e4nd\u00e5 ut\u00e5t – n\u00e4r jag var utanf\u00f6r hemmets v\u00e4ggar.<\/p>\n
Fr\u00e5n b\u00f6rjan till\u00e4t jag mig sj\u00e4lv att f\u00f6rst\u00e5 mig sj\u00e4lv, varf\u00f6r jag reagerade som jag gjorde. Jag hade f\u00f6rlorat barn – det var normalt att man m\u00e5dde d\u00e5ligt och det visade sig p\u00e5 olika s\u00e4tt f\u00f6r olika m\u00e4nniskor. Till slut hade jag f\u00e5tt f\u00f6r m\u00e5nga ovist formulerade tillr\u00e4ttavisningar av omgivningen – inte l\u00e4tt att veta f\u00f6r omgivningen hur den skall hantera saker – och tog till mig dem – och allt i mig blev onormalt. Jag tog till mig alla tillr\u00e4ttavisningar, all kritik och allt blev mitt fel, jag var inte bra, jag gjorde bara fel. Det gjorde att isoleringen blev st\u00f6rre. Jag b\u00f6rjade \u00f6nska att folk inte kom och h\u00e4lsade p\u00e5 mig alls. Och jag b\u00f6rjade nog st\u00f6ta bort den som ofta kom n\u00e4r hon var ledig p\u00e5 f\u00f6rmiddagar. Dvs. jag isolerade mig \u00e4nnu mer.<\/p>\n
Till dig om f\u00f6rlorat barn vill jag s\u00e4ga: Det \u00e4r olika hur vi reagerar. Du \u00e4r du, jag \u00e4r jag. Var inte f\u00f6r stark utan var \u00f6ppen med att du inte orkar saker och varf\u00f6r inf\u00f6r n\u00e5gon som du k\u00e4nner att du kan lita p\u00e5. Det som m\u00e4nniskor s\u00e4ger f\u00f6r att f\u00e5 dig att b\u00f6rja leva igen \u00e4r v\u00e4lment. De menar oftast v\u00e4l, men kan inte hitta ett bra s\u00e4tt att f\u00f6rmedla det p\u00e5.<\/p>\n
Till dig som \u00e4r n\u00e4ra n\u00e5gon som f\u00f6rlorat barn: Ett ”glatt” leende hos den som f\u00f6rlorat barn betyder inte alltid\u00a0att den \u00e4r glad. Det kan lika g\u00e4rna betyda att den d\u00f6ljer vad den egentligen k\u00e4nner. Att den vet att det har g\u00e5tt en tid nu och den borde b\u00f6rja k\u00e4nna mer gl\u00e4dje. Den f\u00f6rs\u00f6ker vara stark. Var f\u00f6rsiktig med ORDEN du v\u00e4ljer. Ord kan bygga upp, hj\u00e4lpa och lyfta och ge v\u00e4rme, men ord kan \u00e4ven bryta ned, stj\u00e4lpa och sl\u00e5 omkull och bli kalla\/h\u00e5rda i den andres \u00f6ron. V\u00e4g orden p\u00e5 guldv\u00e5g. Men var inte r\u00e4dd f\u00f6r att finnas kvar (\u00e4ven om du mest m\u00e4rker att du lyssnar). Ett leende och ett skratt kan betyda att personen \u00e4r glad f\u00f6r en stund, men det betyder inte att den alltid \u00e4r glad. Men ett leende\/ett skratt kan ge skuldk\u00e4nslor p\u00e5 efterhand, f\u00f6r om man har f\u00f6rlorat\u00a0barn, borde man vara glad \u00f6ver n\u00e5got d\u00e5?<\/p>\n
Jag skriver allting utifr\u00e5n mina tankar och mina k\u00e4nslor\u00a0kring det h\u00e4r beh\u00f6ver inte vara detsamma som andras tankar. Vi t\u00e4nker olika, vi k\u00e4nner olika. Det \u00e4r okej.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Jag skrev i ett tidigare inl\u00e4gg om styrka, att jag inom mig hade n\u00e5gonting som sa att jag m\u00e5ste vara stark i sv\u00e5ra situationer. Jag var inte alltid stark och det blev ett problem i och med min inst\u00e4llning till det. Om jag inte orkade visa mig stark, s\u00e5 visade…<\/p>\n","protected":false},"author":4,"featured_media":0,"parent":11,"menu_order":15,"comment_status":"open","ping_status":"open","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-58","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/58","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/users\/4"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=58"}],"version-history":[{"count":0,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/58\/revisions"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/11"}],"wp:attachment":[{"href":"http:\/\/tronestam.nu\/levinuet\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=58"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}