![\"\"](\"http:\/\/img.bloggo.nu\/7\/acceptance\/ce5d8\/25282711s.jpg\")
\nRasmus 29\/4-1998
\n(bild tagen av sjukhusfotografen)<\/span><\/p>\n
Jag kan s\u00e4ga p\u00e5 efterhand att A var ganska rej\u00e4lt best\u00e4md f\u00f6r att f\u00e5 med mig in. Jag visste att det inte var n\u00e5gon id\u00e9 att diskutera emot henne. Jag kan \u00e4ven s\u00e4ga att \u00e4ven om det mycket riktigt var jobbigt med den stora m\u00e4ngd m\u00e4nniskor som r\u00f6rde sig runt omkring mig i k\u00f6n – det var jobbigt med stora folksamlingar, jag hade ju blivit mer och mer isolerad. Det var jobbigt att lyssna p\u00e5 Can you feel the love tonight … och fler l\u00e5tar som gav k\u00e4nslor inne i kyrkan. Men det var bra. Det var befriande. Jag till\u00e4t mig att k\u00e4nna. Jag ins\u00e5g att jag inte hade d\u00f6tt av den stora folkm\u00e4ngden, att jag inte dog och gick under av att h\u00f6ra denna s\u00e5ng offentligt och faktiskt f\u00e4lla t\u00e5rar. Jag dog inte av det och det var ingen katastrof.\u00a0P\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt tror jag att det h\u00e4r blev ett litet startskott f\u00f6r mig att ta mig tillbaka. A var som jag tidigare skrivit ett stort st\u00f6d. Hon hade k\u00e4nsla f\u00f6r n\u00e4r hon kunde dra mig fram\u00e5t och n\u00e4r det var dags att bara stanna upp och lyssna. Hon visste hur hon skulle f\u00e5 med mig trots motst\u00e5ndet. S\u00e5 g\u00e5r det n\u00e4r man upplever att n\u00e5gon g\u00f6r och s\u00e4ger n\u00e5got best\u00e4mt, men med v\u00e4rme, k\u00e4rlek, empati och n\u00e4rhet.<\/p>\n
Ingenting av det jag har skrivit om andras bem\u00f6tande skall tolkas som kritik mot dem. De befann sig i ett sv\u00e5rt l\u00e4ge som man ofta inte m\u00f6ter i livet och visste inte hur de skulle s\u00e4ga. Jag f\u00f6rst\u00e5r deras reaktioner. P\u00e5 ett s\u00e4tt f\u00f6rstod jag dem redan d\u00e5. Ingenting skall allts\u00e5 tolkas som ren kritik utan mer som – t\u00e4nk p\u00e5 det h\u00e4r … om du har en n\u00e4r och k\u00e4r som har f\u00f6rlorat ett barn.<\/p>\n
<\/p>\n
<\/p>\n
Detta inl\u00e4gg kanske \u00e4r det sista som mer direkt talar om sorgen som s\u00e5dan. Kommande inl\u00e4gg kommer mer att handla om konsekvenser av mina reaktioner p\u00e5 sorgen p\u00e5 ett annat s\u00e4tt. Det \u00e4r n\u00e4mligen inte s\u00e5 att n\u00e4r man kommer igenom och ser gl\u00e4dje i livet s\u00e5 \u00e4r problemet \u00e5tg\u00e4rdat. Saknaden finns kvar och g\u00f6r sig p\u00e5mind. Sorgen kan g\u00f6ra sig p\u00e5mind p\u00e5 m\u00e5nga olika s\u00e4tt och man beh\u00f6ver l\u00e4ra sig nya s\u00e4tt att hantera saker hela tiden. Du lever livet och f\u00e5r tillbaka gl\u00e4dje i livet, men du har alltid med dig din erfarenhet oavsett var, n\u00e4r, hur barnet dog. Du kommer alltid att kunna k\u00e4nna jobbiga k\u00e4nslor \u00f6ver det. Men du hittar s\u00e4tt att hantera dem p\u00e5. Men det g\u00e5r l\u00e4ttast om du erk\u00e4nner k\u00e4nslan och tanken och accepterar att de finns d\u00e4r. Sorgen och sm\u00e4rtan\/lidandet den f\u00f6r med sig kan allts\u00e5 ge konsekvenser som mer indirekt \u00e4r kopplade till barnets d\u00f6d, sorgen efter.<\/p>\n![\"\"](\"http:\/\/img.bloggo.nu\/7\/acceptance\/ce5d8\/33972046s.jpg\")
\nRasmus ett par veckor innan han dog.
\nBild gjord av en amerikansk kvinna vars
\nnamn jag inte minns. Foto taget av f\u00f6r\u00e4lder.<\/span><\/p>\n