Livets väg är aldrig helt och hållet rak, men det är möjligt att leva ett bra liv trots en väg som har sina kurvor. Det finns bra mycket kurvigare vägar än den på bilden. Livet kan gå upp och det kan gå ned. Men om vi håller fokus i en riktning kommer vi med viss sannolikhet att börja gå den riktningen. Jag har många gånger genom livet haft min blick riktad bakåt mot det svåra och fixerat den där och ältat i det. Det jag noterat är att jag då fastnar där och särskilt då riktat mot det som har varit svårt och jobbigt. Detta har lett till att jag har mått sämre i den samtid jag har levt i. Hjärnan fungerar ju så att den scannar av forntiden och vi lär oss av våra erfarenheter. Hjärnan söker naturligtvis reda på det svåra, jobbiga och negativa i högre grad. Detta för att hjärnan är ”programmerad” på och har fokus på överlevnad. Vi kan dock förändra fokuset i vårt här och nu. Vad är viktigt för mig här och nu. Vad värderar jag här och nu. Våra tidigare erfarenheter kommer att vara en del av varför vi gör de värderingar just vi gör. På gott och ont. Denna sida och domän har funnits sedan september 2014.

En del av det jag ville göra var att sätta ord på en del av min bakgrund och eventuellt om andra kunde få ut något av innehållet på sidan. Igenkänning exempelvis. Jag har valt att skriva om det värsta som kan hända en mor, eller åtminstone vad jag tror är det värsta som kan hända. Ödmjukt vill jag dock tillägga att det är min tolkning av verkligheten. Det kan mycket väl finnas annat som är ännu värre att uppleva som mor(?). Jag har skrivit ett antal sidor som berättar om ett av mina barn, Rasmus (han är den av mina barn som jag benämner med hela förnamnet, övriga barn har jag valt att bara benämna med två bokstäver vardera – detta för att på något sätt måna om deras integritet. Jag har bearbetat igenom min berättelse om min sorg några gånger. På så sätt har jag dessutom bearbetat själva sorgen och min syn på min verklighet och kan själv följa skillnaden i min samtid jämfört med då i mitt mående. Mitt sätt att hålla mig här och nu har alltid varit att skriva ned det på ett eller annat sätt för att jag då kan släppa det. Idag när jag själv jobbar med psykologisk behandling/rehabilitering inser jag att det finns likheter med vissa verktyg man använder inom KBT/ACT/fokuserad ACT. Jag gick aldrig i samtalsterapi när Rasmus död. Dock blev mitt problem långvarig smärta och jag återupplevde dagen han dog bl.a. rätt länge efter hans död. Jag hade också åtminstone första året problem med att alls äta och i mig själv ingen önskan att leva, men valde livet till en början främst för de övriga barnens skull.

Idag är alla mina älskade barn vuxna. Ett par av dem har egna barn, så jag har barnbarn.

Jag älskar er alla. <3 <3 <3