En annan sak som blev oerhört viktig, var att hjälpa och stötta andra som befann sig i min situation. Via internet (som vanligt skriftvägen) blev jag med i en mailinglista. Jag fick också kontakt med en förening som fungerade som stöd för föräldrar som förlorat barn. Via mailinglistan kom jag i kontakt med andra som hade förlorat sina barn och som delade med sig av sin sorg. Jag stöttade dem och de stöttade mig. Vi hjälpte varandra. Föreningen fick jag mer kontakt med under en tid, då någon hade sett den minnessida jag hade för Rasmus och frågade om jag kunde hjälpa till med deras websida. Deras websida hade en minnessida, men den började till slut krångla och det var inte ren html, så jag kunde inte rädda den automatiska funktionen. Därmed satt jag och gjorde minnessidor – sida för sida, för varje mailbeställning som kom in – och det var fler än man någonsin önskar då en enda som behöver en minnessida för sitt barn är en för mycket – för hand. Det kändes som att jag fyllde en funktion men till slut kom väl min egen trötthet ikapp mig och jag sinkade efter. Det upphörde till slut och det var nog bra för min egen återhämtnings skull.

Jag gjorde det dock för att jag kände att jag åtminstone kunde göra något gott för de som förlorade barn efter mig. På ett sätt trots mitt destruktiva sätt att leva var det kanske det som ändå höll mig igång. Men i slutänden behöver man hjälpa sig själv för att orka hjälpa andra. Men mitt mål har ändå alltid bestått: att hjälpa andra … i olika svåra situationer är något jag alltid velat göra, med insikten om att då måste man ha kunskap och man bör ha tagit sig igenom sina egna svårare erfarenheter (åtminstone de erfarenheter som liknar de personernas erfarenheter, som man vill hjälpa).

Jag tror att den samhörighetskänsla som jag fick med personer som också hade förlorat barn var viktig. För i det verkliga livet kände jag ingen som hade förlorat barn (vad jag vet). Jag kände mig oerhört ensam. Ensamhetskänslan är inte särskilt bra att älta ned sig i. Vi tenderar att dra oss till människor som delar våra upplevelser och jag var inte avvikande på den punkten. Även detta skedde under första året. Så lager på lager faller pusselbitarna på plats. Jag eftersträvade att komma tillbaka till livet. Jag fick faktiskt mer stöd än vad jag tänkt på. Tack och lov för det!