För 25 år sedan var jag gravid, inte helt ovanligt – då jag hade spenderat åren 1991-1996 med att vara gravid också. Denna graviditet var dock inte helt planerad, men blev ändå.

En liten ängel kom – stannade en stund – log och – vände sedan om. Jag ska alltid älska dig Rasmus.

Din tid hos oss var kort, bara 3,5 månad efter förlossningsdag dog du under natten (ca 4.00 enligt läkare) och jag kan fortfarande föra mig själv in i det otäcka/traumatiska ögonblicket då jag insåg att du var död. Jag visste redan när jag lyfta upp dig ur sängen att det inte skulle gå att rädda dig. Du var kall, du var livlös. När jag öppnade din mun för att känna om du hade något i halsen, ploppade det till på ett sätt som gjorde att jag insåg att det inte längre fanns liv. Det känns fortfarande påtagligt att beskriva händelseförloppet den morgonen. Det är inte 25 år förrän den 29/4-2023. Men jag vet att jag kommer att ha svårt att skriva ned något alls just den dagen. Därför är det bättre att jag skriver några månader innan.

Känslan fanns redan när jag gick upp och svarade i telefonen, redan när jag gick upp ur sängen i vårt mörka sovrum där Rasmus spjälsäng stod placerad bredvid min säng. Telefonsignalerna hade gått fram många gånger så jag tittade inte i sängen. När jag svarade i telefonen var det som väntat Rasmus (och de andra barnens) pappa som ringde, då det var dags att gå upp. Jag minns att jag nämnde att Rasmus inte låg hos mig, som han brukade göra mot morgonkvisten. Jag vet att hans pappa sa att det nog inte var någon fara. Jag tänkte att han nog hade rätt, men obehagskänslan fanns kvar. Så vi kom överens om att jag skulle kolla läget med Rasmus och starta upp dagen, så skulle vi höras senare.

Jag minns att ju närmare jag kom sovrummet och dörren som jag hade stängt lite grann på glänt ju större blev obehagskänslan och tankarna som snurrade. Det var allt mellan katastroftankar om det värsta som kunde vara, och tröstande tankar om att så var det nog inte. Jag vet att jag öppnade dörren och försökte orientera mig i rummet som var mörklagt. Jag vet att jag försökte väcka honom med att säga hans namn, flera gånger i stigande tonläge. Jag vet att för varje gång jag höjde rösten tänkte jag ”bara inte barnen hör mig”. Jag vet att jag helst av allt ville stänga dörren och inte gå in. Men jag visste att jag måste gå in. Jag tror att jag inom mig visste, hade en känning av att något var grymt fel. Jag vet att jag gick in i rummet, tvingandes den ena foten framför den andra med händer som trevade efter kanten på spjälsängen. Väl framme började jag treva efter Rasmus i sängen. Jag kunde minnas att någon gång under natten hade jag hört honom skrika, men han hade tystnat efter en stund. Det var inte konstigt. Så kunde han göra ibland. Det hade ju inte hänt något då, så varför skulle det vara annorlunda nu?

Trevande kände jag en fot, en rumpa. Jag stannade med handen på rumpan och fortsatte säga hans namn om och om igen. Klappade till rumpan några gånger med ökande kraft. När ingenting hände ändå, använde jag båda händerna för att lokalisera huvud och armar. Huvudet i påslakanet, med filten i påslakanet mot ansiktet. Fortfarande inte ett livstecken. Kall hud. Inget gensvar. Lyfte upp honom ur sängen och trasslade ur honom ur påslakanet med filten som landade i sängen. Lade honom tätt mot kroppen och kände den kalla kroppen. Kände att det inte fanns liv. Tankar som rusade, igenom hjärnan. Gick ut ur rummet och stannade i vardagsrummet där det var ljusare. Tittade på hans ansikte. Sovande, med hopsatta läppar som var mörkare än vanligt. Lade honom med benen mot magen, med bakhuvudet i min hand medan jag försökte öppna munnen med fingrarna från min högra hand – *plopp* lät det när jag lyckades få upp munnen. Inte ett livstecken. ”Vad ska jag göra nu? Ringa efter ambulansen eller till pappan först? Vad skulle jag göra med barnen, hundarna – när det kom folk fanns en risk att de skulle sticka ut och folk skulle komma, ambulanspersonal måste komma in. Kan jag inte få honom att vakna?” Försökte blåsa in luft i mun och näsa och fick bara ett gurglande ljud tillbaka, inte från Rasmus röst utan som om luften gurglade ut igen. Gick till badrummet, öppnade dörren, satte igång vattnet i tvättfatet, tog lite vatten på min hand – bad en bön i hopp om att han skulle vakna upp och komma tillbaka till livet igen. Men det gjorde han inte. Förklarade mig själv för knäpp som ens tänkt tanken och stängde vattenkranen. Gick ut i köket till telefonen igen. Tog luren. ”Var skulle jag ringa först?” Valet blev till pappans jobb. Det var inte pappan som svarade och jag frågade efter honom, men fick en skämtsam röst tillbaka att han nog satt sig någonstans och sovit. Snäste av personen i fråga och sa att ”då får du väcka honom, han måste komma. Rasmus är död.”

”OJ har du ringt efter ambulans? Nehej, vill du att jag ringer åt dig? Nehej, okej – jag söker reda på ”O” och ser till att han kommer hem. Ring ambulans nu.”

Lade på luren och ringde SOS och begärde ambulans. ”Jag har hittat min son död i sängen. Ni måste komma med ambulans. Han är död.” (Orden är nog inte exakt återgivna numera). ”Jag har provat att blåsa in luft i näsa och mun, han har inget som stoppar i luftvägarna, men tungan är torr och stel.” Kvinnan i telefonen frågade vidare. ”Pappan är på väg hem, men jag måste ringa barnvakt till de andra barnen nu, innan ambulansen är här.” sade jag. ”Du låter lugn … men jag vill att du stannar i telefonen till ambulansen kommer.” sade kvinnan. ”Jag behöver ordna barnvakt, jag kommer att hålla mig lugn till dess att barnen hämtats av någon för jag är ensam än så länge” sa jag (återigen inte ordagrant). Kvinnan i luren gick motvilligt med på att låta mig lägga på. Med Rasmus på vänster arm, svarade jag i telefonen som ringde – det var pappan som sa att han skulle komma så fort han kunde. Sedan ringde jag först en släkting som bodde i samma kvarter, men fick svar av dottern. Lade på och ringde en kompis som bodde rimligt nära och svor åt honom i telefonen och sa att han måste komma för att Rasmus var död och jag måste ha barnvakt, att ambulansen är på väg. ”Jag kommer” sa han. Lade på luren, med Rasmus i famnen tog jag mig till vardagsrummet med hundarna springande efter mig. Tog tag i ena örat på en av hundarna och lade Rasmus på soffan medan jag öppnade balkongdörren och föste ut hundarna dit. Fick tag på ett par joggingbyxor och tråklade på mig dem. Tog upp Rasmus och då ringde det på dörren.

Kom med Rasmus till dörren som var låst. Hade ingen låskolv där eftersom ett av barnen brukade kunna öppna och gå ut om inte uppsikt fanns. Ut i köket medan ambulansmännen ropade, knackade och diskuterade att slå in fönstret på dörren. Hörde en av ambulansmännen på baksidan. Fick tag på en bordskniv som jag kunde öppna ytterdörrens lås med medan jag ropade att de måste släppa handtaget för att jag skulle kunna låsa upp. När dörren kunde öppnas kom barnen upp för trappen. Ambulansmannen tittade på mig. Jag sa: ”ta honom, det finns nog ingen chans att han kan återupplivas, men försök. Snälla försök. Jag måste vänta på barnvakt. Jag och pappan kommer in på sjukhuset så snart vi kan.” Han tittade på mig och P (en av sönerna) som stod bakom mig: ”Var ska Rasmus?” – ”På sjukhuset.” – ”Kommer han hem sedan?” – ”Vi får se – jag tror inte det!” Jag tittade på ambulansmannen, kramade Rasmus en sista gång och sa: ”Jag håller mig lugn till pappan kommer. Åk.”

Kontentan av det som faktiskt skedde är sammanfattat här, men jag är medveten om att orden kanske inte kommer ut exakt så som de blev sagda för 24,5 år (drygt) sedan.

När ambulansen hade åkt bad jag barnen gå ned och leka på sitt rum och vänta på att A skulle komma och hämta dem. Sedan satte jag på kaffe, tog en cigarett och satte mig vid fläkten och rökte. Det ringde, det var den barnvakt jag försökte nå först. Hon fick information och vi lade på luren. Sedan plingade det på dörren och dörren öppnades av A som frågade: ”Var är Rasmus?” – ”De har åkt. O är på väg hem.” sa jag. ”Kläder till barnen?” frågade han. Jag fick inte fram ett ljud längre. O kom hem och tittade in i köket där jag satt vid fläkten. Sa ingenting, men gick och hjälpte A att få på barnen kläder. A tog med sig barnen.

O och jag åkte till sjukhuset. O försökte intala sig och mig att de kan göra så mycket idag, så det löser sig nog. Jag visste att, det var för sent.