Jag har nu berättat en hel del om sorgen efter Rasmus och om hur jag försökte vara stark och inte visa och tala om hur jag kände, hur jag försökte klara det själv, men kände att jag inte lyckades. Jag har också i något inlägg nämnt en fysisk smärta. Jag har haft lite av en tuff uppväxt utöver att jag som 28-åring förlorade min son. Troligen har den tiden gjort sig påmind även i vuxenlivet under alla de år jag var gravid och födde barn. Jag vet att jag mådde som bäst när jag var gravid. När jag befann mig mellan graviditeter så var jag trött och hade ont i mina muskler – olika ställen varje dag – och gick med vad jag tyckte var ständig träningsvärk. Hade även ont i nacke och axlar. Så i grunden hade jag smärtproblematik hela vuxenlivet fram till Rasmus död, men sökte inte för det. Var alltså odiagnostiserad och tog heller inga värktabletter.
När Rasmus dog, fick jag mer ont i kroppen, mer ont i axlar och nacke. Det var inte konstigt ansåg jag. Jag satt vid datorn och jag satt då inte rakryggad utan ihopsjunken. Utöver det åt jag ju inte alls bra och sköte inte dygnsrytmen , motionerade ingenting. Så jag gav inte min kropp en chans egentligen till att må bra. När tiden gick, så tänkte jag att det ju borde gå över med tiden och gjorde ingenting för att ta reda på varför jag hade ont och på vilket sätt jag kunde slippa smärtan. Återigen, vara stark, klara mig själv. Jag blev ju gravid med E och senare med M och smärtan ökade mellan de graviditeterna och efter M. Jag bestämde mig för att nu fick det vara nog. För första gången på alla år som mamma började det närma sig att jag skulle börja jobba under längre tid. Men jag kände att det aldrig skulle fungera med tröttheten och värken. Så jag bestämde mig för att söka hjälp år 2003. Det blev sjukpenning (vanlig sjukskrivning) och en del försök till rehabilitering. Ett tag hade jag enligt läkare ledgångsreumatism och fick sådana mediciner. Det stämde inte. Till sist landade man i diagnosen Kroniskt somatoformt smärtsyndrom (och jag uppfyllde kriterierna för fibromyalgi, så jag valde att kalla det så). Det tog väldigt lång tid tycker jag innan jag äntligen fick komma till smärtenheten i den stad jag bor i. Men till sist år 2007 fick jag påbörja en månadslång kurs tillsammans med ett annat gäng med olika former av smärta. Den kursen blev min väg tillbaka helt. Det var rehabiliterande för min del. Det tog ytterligare ett par år innan jag kom igång på heltid. Jag studerade in gymnasieämnen under 2 1/2 år i min egen takt och därefter börjadejag på en skrivarkurs, därefter blev det högskola.
Smärtan – som tog över min kropp var jobbig att leva med. Jag är inte helt smärtfri i dag heller men jag vet vad jag har missat när jag får mer värk. Då är det bara att se till att göra det jag bör göra.
I mitt fall tror jag att jag hade gått på helspänn genom min uppväxt och hade levt med denna spänning, varit gravid och inte sett till att kroppen fått muskelträning, kondition, mat tillräckligt, sömn på rätt sätt och rökt. Någon effekt har det. Att smärtan blev så mycket värre att det handikappade mig efter Rasmus död och de båda sista graviditeterna är antagligen inte så konstigt. Återigen hade jag ju gått på helspänn, ångestfylld och andats fel (ytandning). Med hjälp av smärtenhetens underbara team fick jag pröva vad jag presterade utan begränsning eller krav och sedan drog de ned tempot och mängden. De så att säga satte mig på en omstart. Jag skulle börja från ett läge där jag tyckte att det var så lätt så att det blev tråkigt. Sedan skulle jag utöka träningen med de moment det innebar lite i taget varje dag. Detta till dess att jag kom upp i samma nivå som innan. Jag fick lära mig avspänningsövningar både långa, mittemellan och korta och så mikroavspänning. Tillämpad avspänning. Utöver det fick jag lära mig att hitta rätt typ av andning. Jag andades otroligt ytligt (personen som kollade det första gången såg inte att min bröstkorg eller mage rörde sig alls) och får kroppen inte syre tillräckligt så får den ont, den börjar protestera. Så är det och så skall det vara.
Idag går jag på min gympa varje måndag och utöver det går jag ofta och snabbt promenader. Idag gör jag allt jag kan för att äta rätt mängd och rätt antal gånger per dag oavsett hur jag för dagen mår rent känslomässigt. Idag går jag och lägger mig när jag skall oftast. Visst sitter jag uppe alltför länge någon gång ibland. Men jag känner signalerna direkt när det blir fel så jag försöker hålla mig till vad som är bra för min kropp. Kommer ångesten vet jag hur jag skall lindra den och ta mig igenom den utan alltför mycket spänning. Jag har helt enkelt ett flertal verktyg för det och använder dessa verktyg aktivt.
Jag tror inte att det är helt ovanligt att sorg sätter sig i kroppen i fysisk smärta. Kroppen och känslorna är förankrade med varandra. Man kan få ont i huvudet dagligen eller så kan det sitta i hela kroppen. Det är olika.
Om man sörjer är det alltså väldigt viktigt att hålla sig aktiv trots att det är tungt och svårt. Att ta raska promenader i dagsljus minst en halvtimme per dag gör att man for solljus och blir starkare i kroppen. Det tar kraft och energi att sörja. Så vi behöver verkligen vara ännu noggrannare med allting. Om man sörjer är det ännu viktigare att göra saker man tidigare har tyckt om att göra. Det stämmer att positiva tankar gör att man lättare kan hantera sorgen, men det känns så bottenlöst när man är mitt upp i sorgen att man inte kan ta in det.