The impossible

Jag har spenderat ett par timmar framför tv:n. Min man köpte en DVD som jag har efterlyst. The impossible. Den handlar om tsunamin 2004. Det var många som drabbades av olika nationaliteter, däribland många svenskar. Jag minns att jag satt som bunden till nyhetssändningarna när det inträffade. Nu har jag sett en film som kretsar kring en drabbad familj. Stark film, som givit ett antal känslor. Man känner ett uns av den skräck som de drabbade måste ha känt. Man känner ledsamhet, så pass att jag suttit och kämpat mot tårar (varför jag nu kämpar emot dem). Filmen skildrar även återupplevandet av det hemska som ibland kan bli kvar i form av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom). Jag dras till just sådana filmer som skildrar riktiga trauman, kriser. Kan det bero på att jag själv har upplevt olika trauman med olika innehåll i mitt liv? På ett sätt ger det ju utlopp för ens eget känsloliv när man ser händelser som på något sätt påminner om egna upplevelser och händelser. Jag har aldrig varit med om att hamna mitt i en tsunami eller annan naturkatastrof. För många innebar det förlust av barn, makar, anhöriga, vänner på ett traumatiskt och hemskt sätt. På ett sätt som ingen kunde förutsäga. Sådant som bara slår till ut ur tomma intet.