Söndagen är här. Jag har en del läsning att göra inför imorgon. Jag har körövning ikväll.
Jag somnade inte förrän tre inatt vilket inte hör till vanligheterna. Jag brukar kunna somna, brukar inte ha trubbel att somna in. Men inatt hade jag för många tankar i hjärnan. Det har sin grund i en del av livet som är kopplat till min mors cancersjukdom, mer den psykologiska konsekvensen i hennes välbefinnande. Jag kan bara lyssna, konfrontera tankar som behöver omstruktureras och finnas här som det lyssnande örat. Det vill jag ge henne, så långt jag orkar. Samtidigt behöver jag lära mig min egen gräns och att släppa samtalet där vi lägger på luren. Kanske lite omänskligt att lyckas med. Livet är en berg- och dalbana, en dans på rosor (taggar som gör ont men vackra). Vi får acceptera det och leva det som det är. Jag känner mig ledsen, lite maktlös så som man kan göra när man vet att man inte kan göra tillräckligt. Cancer – ja varför finns cancer? Varför inte?
Jag fyller mitt liv med positiva aktiviteter, exempelvis att sjunga i kören, utöver studier och familj för att kunna hantera det jobbiga. Jag promenerar regelbundet och snabbt. Jag försöker när jag kan hinna på gympa varje måndag kväll. Jag äter så gott jag kan som jag ska. Jag är ute viss del av dagen. Jag fräschar upp mig och försöker ta hand om mig. För att orka! Allt det där är så viktigt för hur vi hanterar det tuffa som sker under vår livsresa.