Ikväll för 25 år sedan var den sista gången jag lade min son Rasmus i sängen för att sova. Han var förkyld och hade fått sitt vaccin inom 2 veckor innan. Föga anade jag då att jag skulle vakna till en katastrof morgonen efter. För det var ren katastrof. Det splittrade en hel familj med barn som behövde sina båda föräldrar, men fick en på heltid och en på lov. Det blev bra till slut, men det var inte utan sår. Det är inte utan sår. Det gör ont ibland. Jag slåss med samvetet ibland. Men vi har klarat oss igenom resan relativt hela till slut. Jag är nog faktiskt egentligen mer hel än någonsin tidigare och jag vet inte om det hade hänt om inte det tragiska hänt. Mina vägval efter hans död var avgörande i slutänden. Men det tog många, många år.
1998-04-29: Rasmus hittades av mig död i sin säng. Det går att läsa hela berättelsen rörande detta så ärligt som är möjligt för mig att skriva, här i min blogg. Jag minns stora delar och jag kan fortfarande slås av minnesbilderna, nästan känna det som om jag vore tillbaka i mitt där och då den morgonen, om jag går in i händelseförloppet. Jag agerade både realistiskt och orealistiskt.
Det första året var jag riktigt illa däran. Tur nog orkade kroppen överleva min destruktiva hantering. Nudlar 3-4 gånger per dag. Inte mycket annat åt jag. Jag kunde inte riktigt tugga och svälja. Bland det första jag sa var: ”Jag vet inte om jag vill leva nu när han är död.” när vi kom in i det ödesdigra men mysigt anordnade rummet där vi fick se honom första gången på sjukhuset. Kuratorn som hade mött upp oss på akuten sa: ”Jo, det vill du. Glöm inte dina andra barn. De behöver dig, du behöver dem.” Jag insåg direkt att jag på ett sätt måste leva, men vilja leva är en annan sak. Inom mig kände jag att jag lever så länge jag lever, men jag tänker inte hjälpa min kropp att överleva. Jag kunde inte äta regelbundet, riktig mat och tillsammans med familjen. Jag rökte 2 paket per dag, minst. Det gick inte. Under den andra halvan av första året åt jag inte bara riktigt dåligt, utan jag upplevde mig ”full i magen” och tog microlax regelbundet under ett par månader. Till slut var det ändå något i mig som fick mig att inse allvaret. Jag var på väg mot en långsam men trolig död om jag inte tog tag i mig själv. Sakta, sakta vände jag på mina destruktiva ätstörningsbeteenden. Det skulle dock ta lång tid innan jag återhämtade vikt. Innan jag blev lite piggare. Jag utvecklade smärttillstånd i hela kroppen. Jag hann få två barn till innan jag sökte vården för att få hjälp med smärtan. Men jag ville inte ha medicin. Jag hade blivit en isolerad mamma/fru/person. Jag hade dock hittat en gemenskap i den församling jag fortfarande är med i. Den har varit viktig för mig. Min tro på något högre än mig själv, avgörande. Livsåskådning: kristen tro.
Jag fick rätt hjälp 2007 genom att jag fick delta i smärtrehabprogram. Det vände faktiskt på hela mitt liv. Jag fick klart för mig att jag är ”smartare” än vad jag fått höra under hela min uppväxttid. Jag lärde mig hantera smärta och hur jag kunde förhålla mig till den. Jag insåg att resan skulle kunna börja. I januari 2008 började jag på CVL och studerade gymnasieämnen i 2,5 år. Vad jag inte insåg var att jag skulle få rakt igenom höga betyg. Efter cvl började jag på Västerbergs folkhögskola och läste mot ett professionellt författarskap. Därefter sökte jag in på psykologprogrammet alternativt ämneslärare med franska som huvudämne. Kom in på det sistnämnda men valde att påbörja och söka igen på psykologprogrammet.
Där började nästa del på resan och jag insåg snart att jag skulle vara tvungen att gå i egenterapi och öppna upp pandoras ask som egentligen låg till grund för min smärta. Men jag fullföljde både psykologprogram och egenterapi. Det var riktigt hjälpsamt.
Nu jobbar jag med det jag vill jobba med. Leg. psykolog.
Jag har nytta av mina erfarenheter och utbildningen har gett kompetensen jag behöver för att kunna hjälpa andra på sin resa framåt.