Det är allhelgonahelg. Jag är hemma, sonen M är hemma, min man S är hos sin son Jo med familj norrut i Sverige över helgen. Jag brukar ägna just denna helg med att tillåta tanken på min son Rasmus som ”fick sina änglavingar”, eller dog, för 25 år år sedan.
Sorgen och smärtan är inte lika tung som för 25 år sedan. Man lär sig att leva med sorgen och smärtan hand i hand tillsammans med det här och nu man lever. ”Man” skriver jag, även om jag vet att jag bara kan tala för min egen del.



När Rasmus dog såg jag ingen framtid över huvud taget. Jag mötte människor som hade förlorat sitt barn för 10 år sedan och tänkte att ”då lever inte jag”. Jag visste inte hur jag skulle dö, jag visste att det inte skulle ske för att jag själv försökte ta bort mig från jordens yta, men jag tyckte mig veta att jag inte skulle leva 10 år senare.
Känslomässigt ”stängde jag av” alla känslor. Jag vet inte hur jag gjorde. Jag vet bara att det tog lång tid innan jag kunde definiera någon äkta känsla. Under samma tid hade jag återupplevelser av den morgon jag hittade Rasmus och alla negativa beteenden och effekter av hans död som kunde kopplas till mig. Idag tänker jag att jag gick med skam om om det fanns en känsla. Jag älskade min familj rent intellektuellt men jag kunde inte definiera och känna igen känslor som kärlek, glädje etc. Idag förstår jag att de positiva känslorna antagligen bytte format på sikt. Jag förstår på efterhand att jag var rädd för att älska eftersom man uppenbarligen kan förlora den man älskar – inte bara genom separationer i livet, utan alldeles för tidigt till döden.
Idag har jag med mig min sorg och smärta. Men jag kan absolut känna kärleken och glädjen över alla delar efter Rasmus död (och även innan). Jag har på något kreativt sätt i min känsla av hopplöshet skapat en meningsfullhet efter hans död, som driver mig.